Mehrs egen skriftliga historia (till Migrationsverket)!

Ärendebeteckning: 11477312                                                                                        2012­02­19

Gäller: Mher Sahakyam, född 770815, man medborgare i Armenien.

Mitt namn  är Mher Sahakyan, född 770815, Journalist. Jag är ingen advokat, och har

ingen, men jag försöker här sammanfatta mitt fall själv.

(se dokumentation “Mheridentity”) (se mappen “Evidence of being journalist”, vilken

innehåller kopior av diplom, mappen “Haylur records”, trettio tidningsutklipp med exempelpå artiklar av mig, samt filen “Journalistkort”)

Min släkting Andranik Babayan mördades i en hämndaktion som egentligen var riktad

mot journalisten Artur Sahakyan, en hämndaktion utförd åt parlamentsledamoten Levon Sargsyan.

Jag skrev en artikel om händelsen. På inrådan från min kollega Gohar Veziryan publicerades artikeln under hennes och hennes vän Taguhi Tovmasyans namn, då regimen är särskilt brutal mot manliga journalister som avslöjar dess förehavanden. Min huvudkälla för artikeln om mordet, den modiga kvinnan Anahit som samlade ihop information om dådet, ringde och rådde mig att ändra särskilt känsliga delar av den, och jag skrev en ny, som publicerades under Veziryans namn.

Så i början på september 2009 gick jag i närheten av Sevangatan i Yerevan, när jag

stoppades av fyra män. Efter att ha tagit reda på vem jag var körde de mig till en halvfärdig byggnad. Två av männen var enorma. I den byggnaden misshandlades jag brutalt. De hotade att skjuta mig i huvudet. De visade mig tidningar med mina artiklar, och deras vansinniga uttryck tillsammans med sparkarna och slagen skrämde mig såpass att jag accepterade att bli skjuten, för att få slut på mitt liv. Under tiden hotade de att hämta och hämnas på min fru och dotter framför mina ögon. En av dem lämnade ofta gruppen. De förklarade att avslöjandena i mina artiklar hade tvingat deras “chef”, Levon Sargsyan, att peka ut en skyldig för mordet på Andranik Babayan. De menade att deras vän Armen Sargsyan, som satt i fängelse, nu var “i fara”, och om något hände honom skulle jag försvinna. Artiklarna, särskilt den första, hade dragit parlamentsledamot Sargsyans namn i smutsen och “orsakade en mängd problem...”. De upprepade även “du gömmer dig under flickors namn, ara...”.

Jag vet inte vem det var som förrådde mig. Andra journalister har också skrivit om mordet, men inte lika djuplodande. Tyvärr vet jag inte om något har hänt dem...

Mannen som hotade att skjuta mig i huvudet lugnade sig och ringde sin chef. Efter ett kort samtal fick han en för mig okänd order. Istället för att skjuta mig kastade de mig i bilen. De tog mig till mina kvarter, och jag blev frågad var jag ville bli avsläppt. Jag valde att vara nära min väns hus, i Vardashen, vilket ligger nära Khaghagh­Don­gatan där jag och min familj bor. De passade på när ingen var nära och de hjälpte mig snabbt ut ur bilen, då jag skulle ringa min vän för hjälp. De sade att jag skulle hålla tyst om händelsen och inte uppsöka sjukvård. Jag lovade att göra så.

Jag ringde min vän med min mobil jag just fått tillbaks. Han kom och bar mig in i sitt hur

där jag stannade i en och en halv dag. Sedan körde min vän Sargis Hovhannisyan och en av hans vänner mig hem. Vi gick in genom bakdörren för att ingen skulle se mig, men jag vet inte om någon gjorde det. Jag ljög för min familj och sade att jag hade blivit misshandlad av fulla våldsverkare på natten.

Jag var sängliggande en längre tid, något mer än två veckor. Mitt ansikte var uppsvullet

och blått, jag hade sår i och runt munnen så jag hade svårigheter att äta. Min rygg och mina muskler gjorde så ont att jag inte kunde röra mig ibland. Jag vägrade bli tagn till sjukhus, då jag visste vad resultatet skulle bli. Jag tog inte emot några telefonsamtal, och tog inte heller emot vänner som ville besöka i hemmet.

Plötsligt en dag i september ringde telefonen två­tre gånger och misstänkta och okända

(för min fru) personer frågade efter mig. Även min fru kunde höra hotet i deras vänliga röster som sade “be Mher komma till Tokgmakh­parken 12:30 imoogn. Han vet varför. Vi väntar där...”.

Jag försökte komma på vilka de var och vad de ville: kanske var det avrättningen de hade

hotat med under misshandeln. Jag var osäker, men övertalade min fru att gå och ta med vår dotter till sin pappa i Masis och bo där i några dagar.

När min fru (Gayane Sahakyan) var på väg hem från Masis i taxi ringde hennes mobil [via okänt nummer]. En hotfull röst anklagade min fru för att inte ha sagt åt mig att komma till mötet (eftersom jag inte hade gått dit). Han skrämde min fru, och hotade vår familj.

Jag var förvånad och skrämd över att de hade våra telefonnummer och kanske var vi var och skulle resa. Min fru var fruktansvärt rädd när hon kom hem, jag berättade allt som hade hänt tidigare. Jag berättade även för mina föräldrar, och förklarade vad de hotade att göra. Jag hade inget val.

Med tanke på att de hade hotat journalisten Artur Sahakyan och misshandlat min släkting (som körde Arturs bil vid tillfället) till döds, kunde jag inte tro annat än att jag var nästa offer. Artur flydde efter incidenten till USA efter incidenten och är numer medborgare där. Min släktings familj hade gått till polisen, men efter att ha sett hur illa utredningen sköttes insåg vi att vårt enda val var att lämna landet.

I slutet av september flydde vi till Georgien för att bo hos släktingar. Vi insåg först senare att vi inte var säkra där heller.

(se filerna “Page 1 about lawsuit”, “Page 2 about lawsuit”)

(se sista stycket i min andra artikel: “Chor. Ishkhan.01.10.2008y” i mappen “last fatal

articles”)